Han hade tagit den nya åkkärran, som inte hade en spricka i lackeringen, hästen hade han ryktat, tills den glänste som siden, och putsat seldonen. Han hade lagt en grann, röd filt bredvid sig på kärrsitsen, och själv hade han styrt ut sig i en kort jaktrock, liten, grå filthatt och höga stövlar, i vilka byxorna voro instuckna. Det var ingen helgdagsdräkt, men han visste nog, att han såg manlig och ståtlig ut i den.
Gudmund hade suttit ensam i kärran, då han reste hemifrån på morgonen, men han hade angenäma saker att tänka på, och tiden hade inte förefallit honom lång. När han hade hunnit ungefär halvvägs, hade han farit förbi en fattig tös, som hade gått mycket långsamt och sett ut, som om hon inte hade orkat flytta fötterna för trötthets skull. Det var höst, vägen var uppblött av regn, och Gudmund såg hur hon sjönk djupt ner i smörjan vid varje steg. Han stannade och frågade vart hon skulle, och när han fick veta, att hon ämnade sig till tinget, erbjöd han henne att få åka. Hon tackade och steg upp bakpå kärran på den smala brädan, där hösäcken var fastbunden, alldeles som om hon inte vågade rubba den röda filten bredvid Gudmund. Det hade inte heller varit hans mening, att hon skulle sätta sig bredvid honom. Han visste inte vem hon var, men han antog, att hon var dotter till någon fattig backstusittare, och han tyckte, att det var gott nog för henne att åka bakpå kärran.
När de hade kommit till en uppförsbacke och
