Sida:En saga om en saga 1917.djvu/442

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

det svårt hemma? Han hade velat skaffa henne en klok och god vän, som kunde föra henne bort från allt betryck.

Se, han hade sin stora sorg. Den kunde han aldrig komma ifrån. Hans käresta var död, och henne skulle han aldrig glömma. Maja Lisa Lyselius var för honom bara en fattig tös, som hade suttit och gråtit i spiselvrån, då han råkat på henne, och som han ville hjälpa till heder och lycka.

Hon fick lov att lyfta upp huvudet och se bort till de andra. För verkeligen höll hon inte på att falla i gråt, när hon tänkte på att han alls intet begärde av livet för egen del.

Men just då, när hon slog upp ögona och tankarna gick som ivrigast genom hennes huvud och hon var full både av sorg och av glädje och var långt, långt borta från allt det, som var hennes plåga under andra dagar, då tog det på nytt i dörrn, och någon stack in huvudet.

Hon stirrade på den inkommande, som var det en obekant, och hon gick inte emot henne. Moster sköt tillbaka spinnrocken och reste sig, men Maja Lisa satt orörlig och kunde inte vakna. Det var knappt, att hon förstod vem som hade kommit, då hon hörde den främmande säga med sträv röst, att hon hade följt med Långe-Bengt för att hämta hem Maja Lisa, och då moster svarade, att pastorskan hade väl inte så brått, att hon inte kunde lägga av sig kläderna och äta kvällsvard, innan hon for hem igen.