Sida:En saga om en saga 1917.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hon upphörde att räcka kardor till moster och lade händerna över ögona. Varför hade han kommit utklädd i dag också?

Hon behövde inte grubbla länge. Alltsammans stod genast klart för henne. Nu var det något, som han ville. Denna gången hade han en bestämd avsikt. Han önskade, att hon och hans bror — —

Det var så ljuvt, och det var så besynnerligt. Hon förstod, att det hade varit hans mening, att de två skulle få se varandra och talas vid. Det var väl, sedan han hade fått speciedalern från henne i går kväll, som han hade skickat skidlöparn till brodern för att locka honom hit till Svanskog. Och här hade han låtit honom vänta på sig hela dagen. När han nu kom sent på kvälln, kom han som smed. Han ville inte synas, han. Hon skulle inte tänka på någon annan än brodern.

Och nu stod han och spelade bondpolskor på bondspelmansmanér för att roa bondfolket! Han hade ju sagt en gång, att han inte mer kunde föra en stråke, men detta räknade han nog inte heller som fiolspel.

Det var inte hennes förstånd, som sa henne allt detta. Hon kände, att hon kunde gissa sig till alla hans tankar. Och hon visste inte om hon skulle le eller gråta åt honom.

Ett var då säkert, att inte tyckte han illa om henne, eftersom han hade ställt till detta mötet mellan henne och brodern. Eller hade det bara gjort honom ont om henne, för att hon hade