Sida:En saga om en saga 1917.djvu/446

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

bullat upp för honom, så gott de förmått, men nu, då hon ville göra slut på hans besök så snart som möjligt, satte hon fram maten i kökskammarn på riktigt vardagsvis och bjöd inte på något annat än paltbröd och kålsoppa.

Örneclou var i sitt allra ämablaste humör och satt hela middagen och komplimenterade prästen för att han hade varit så klok och gift om sig. Tänk bara, hur den gamla prosten i Sjöskoga hade haft det, han, som hade levat som änkling i så många år! När fänriken sist hade hälsat på hos honom, hade det inte varit skurat i matsaln, utan de hade måst äta i ett av sovrummena. Rent duktyg hade det inte funnits i huset, utan det var fläckar på varenda duk, och pigorna var så lata, att de inte iddes koka någon ny mat, utan kålsoppan, som hade blivit lagad på söndagen, kom tillbaka dag efter dag, och de fick vara glada, så länge den räckte.

Men fänrikens gamla vän och bror här på Lövdala hade det ju helt annorlunda ställt för sig. En så kunnig matmor som hans fru fick man leta efter. Fänriken hade hört så mycket beröm om henne, att han hade varit i stor undran vad han skulle få smaka för läckerheter, när han kom till prästgården den här gången. Och tänk, så nyttigt för Maja Lisa att få lära sig, hur ett bord skulle dukas och hur mat skulle serveras, av en person, som så väl visste, hur det gick till i fina hus!

Vackre Örneclou hade en särdeles förmåga