Sida:En saga om en saga 1917.djvu/447

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att säga elakheter, och de träffade nog sitt mål, men Anna Maria Raklitz var inte den, som gav med sig för så litet som ett par stickord, utan hon sa med sin grova röst:

»Om fänriken inte trivdes hos den där änklingen, hade det ju gått an att resa sin väg.»

Då förstod Örneclou, att han inte skulle få äta i saln eller sova på det rätta gästrummet, om han inte valde en ny taktik.

Helst skulle han ha givit sig av med detsamma, men här var det något annat, som kom till. Det var märkvärdigt, att ett fruntimmer ville driva bort honom. Det hade han aldrig förr behövt vara med om, och det kunde han rakt inte finna sig i.

Visserligen var han ett stycke inne på fyrtitalet, men han var en vacker karl alltjämt, och ingen kvinna hade ännu kunnat motstå honom.

Fänriken stannade kvar. Ett par timmar satt han och spelade bräde med prästen, och när denne i skymningen gick ut för att ha några överläggningar med Långe-Bengt om gårdsbruket, gick fänriken in i saln och företog sig att konversera med prästfrun. Hon satt kapprak på en stol vid fönstret och gjorde sig nytta av det lilla, som fanns kvar av dager, för att stoppa färdigt ett par strumpor.

Örneclou började nu så där försöksvis tala om att han kände, att han höll på att bli gammal. Och med årena hade han kommit till bättre förstånd än förr. Det fanns bara obeständighet och