det kan ju inte förnekas, att Liljecrona har ett förhållande sedan flera år tillbaka. Det kan naturligtvis mycket väl ordnas, utan att Maja Lisa behöver få någon aning om saken.»
Mörkret hade äntligen tvungit prästfrun att sluta med strumpstoppningen, men hon tände inte ljus fördenskull, utan hon grep till en stickning, som hon kunde sköta utan att behöva följa arbetet med ögona. Stickorna gick jämnt och tyst, men när Örneclou talade om, att den unga prästen hade ett förhållande, slamrade de till. Prästfruns röst lät också ganska altererad, när hon yttrade: »Vad säger fänriken? Det är väl inte möjligt, att en prästman…? Hur kan biskopen…?»
»Kusin vet inte hur långt det är till Finnerud. Jag får säga kusin, att jag tror ingen har reda på saken, inte en gång de närmaste släktingarna. Det var en ren tillfällighet, att jag kom den på spårena. Och jag har naturligtvis tegat, ända tills nu, då jag anser det vara en plikt mot en öm och orolig moder att uttala mina betänkligheter.»
Stickorna slamrade till än en gång med samma häftighet. »Det kanske inte är någon sanning heller? En får ju höra förtal om alla människor.»
Örneclou harklade sig. »Kusin tvingar mig att förråda mer, än jag har lust till. Men, som sagt, jag håller det för en plikt att låta kusin få en klar inblick i affären. Jag bedyrar kusin, att jag inte hade en aning om hur det stod till förrän vid mitt sista besök hos Liljecrona kort före jul.
