bet på henne. Han reste sig för att gå upp på sitt rum och krusa peruker eller fräscha upp sina bröstkrås, som han brukade göra, då han var i misshumör.
Men nu vände sig prästfrun mot honom och gjorde honom en fråga: »Fänriken, som jämt far omkring åt alla håll, känner väl också den där Liljecrona, som är präst i Finnerud?»
Fänriken hajade till. Det tycktes, att det, som han hade sagt om mågskapet, hade tagit skruv i alla fall. Liljecrona var kanske påtänkt till måg, och nu hade hans ord väckt tanken på att han möjligen inte var riktigt lämplig.
»Olle Liljecrona!» sa han. »Visst känner jag honom. Jag har till och med varit hos honom däruppe i Finnmarken. Det är minsann en präktig karl, förstår sig på allting, har ju gått och undervisat både karlar och kvinnfolk i alla slags sysslor.»
»Jag undrar allt om han inte har ett gott öga till Maja Lisa,» sa prästfrun helt öppenhjärtigt. »Man hör ju inte annat än beröm om honom.»
Hon lät bara moderligt intresserad, men Örneclou tyckte, att det var någonting i tonen, som tydde på att hon inte skulle ha något emot att höra en liten smula klander om friarn.
»Kusin är väl så pass förståndig, att kusin har överseende med ungdomen?» sa Örneclou. »Man får tänka på hur ensamt han har haft det däruppe bland finnarna. Jag själv ska alltid vara den sista, som kastar sten i sådana fall. Men
