Sida:En saga om en saga 1917.djvu/453

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

förhållande, och jag frågade honom varför han inte likaså gärna legaliserade förbindelsen. Han svarade helt frankt, att han hade varit för fattig. Ifall han gifte sig med sin piga, som han uttryckte sig, bleve hon ju fru, och då måste han hålla en annan piga för att passa upp henne. ’Bror kan vara viss om’, sa han, ’att hon då skulle sluta upp att mjölka korna och att hjälpa Pekka ute på åkern. Men gifta mig ska jag naturligtvis, så fort jag får råd.’ — Jag säger, att när han nu kommer till Sjöskoga — — ’Å, Sjöskoga,’ svarar han, ’det vill jag visst inte ha! Det ämnar jag avsäga mig.’»

Örneclou tystnade. Han kunde knappt se prästfrun i mörkret, och han hörde inte heller, att stickorna skramlade. Han blev nästan hemsk till mods. Han hade kanske råkat begå, om inte en ogärning, så åtminstone en rätt stor oförsiktighet.

»Nu har jag sagt kusin allt, vad jag vet,» sa han. »Och jag får be kusin inte fästa sig alltför mycket vid detta. Det finns i alla fall inte någon utmärktare ung prästman än Liljecrona i hela stiftet. Betänk: med hans gåvor att uppoffra sig till den grad för fattiga finnbönder! Att i hela elva år leva i fattigdom, som han har gjort! Jag vill säga, att han är en hjälte, han, likaväl som den där korsikanarn, som man nu för tiden gör så mycket väsen av.»

Tystnaden fortfor. Fänriken kände sig alltmer kuslig. Han började på nytt berömma