Liljecrona, då prästfrun reste sig från sin plats och sa med en röst, som hade en helt annan klang än förut under samtalet:
»Jag hör, att Lyselius kommer in. Och nu ska kusin Örneclou gå in till honom och språka och inte sitta här i mörkret hos mig. Han är nog glad att få rå om en så gammal god vän som kusin ensam en stund.»
Och efter detta var prästfrun som en omvänd hand. Örneclou fick äta i saln, han fick sova på det bästa gästrummet, och han blev bjuden sådana anrättningar, att inte en gång prästen hade fått maken.
Örneclou var inte så värst förvånad. Han visste ju av gammalt, att inget fruntimmer kunde motstå honom, när han gjorde sig så mycket besvär, som han hade gjort med gamla Raklitz. Men ändå var det något, som föreföll honom besynnerligt i detta, ända tills han funderade ut, att hon alldeles säkert hade besinnat sig på hans anbud och hade för avsikt att ta honom till måg.
Nåja, Örneclou hade inte haft så mycken mening med frieriet. Men varför inte? Det vore inte så illa, om han kunde få Maja Lisa Lyselius. Och att han kunde få henne, det var klart som dagen. Svärmor var så dann med honom, visste rakt inte hur väl hon ville honom.
Men innan han band sig riktigt på allvar, tyckte han, att han borde göra en tur runtom hela Värmland till alla de goda gamla ställena,
