Sedan blev det ett par minuters vild jakt bort över Sundgårdsbergena. Men brukpatronen hade en god travare, och Örneclous Fingal var gammal och utnött, så att det var givet, att fänriken snart skulle bli upphunnen. Och när han såg sig om, märkte han hur brukspatronen satt med piskskaftet i högsta hugg för att slänga det i huvudet på honom.
Då sa Örneclou farväl till sina förhoppningar om Maja Lisa och Lövdala. Han böjde sig framåt, lyfte upp lådan med tuppen och slängde den i Melchior Sinclaires väg. På det sättet kom han undan. Annars hade den store brukspatronen slagit ihjäl honom, för han var inte den, som hörde på skäl och förklaringar, då han var retad.
När fänriken kom fram till Ilbergs gästgivargård, var han alldeles utmattad. Han trodde, att han aldrig skulle kunna hämta sig efter denna resan.
Han fick leva i många år, men aldrig blev han så gammal, att han inte stormsvor, var gång han talade om den.
På Lövdala visade han sig aldrig mer. För detta var det vedervärdigaste äventyr, som han hade varit ute för i hela sitt liv. Besitta och regera! Han stod inte ut med att bli påmind om det.
