Sinclaire visste om öknamnet, och han var inte förtjust i det. Det var så, att man knappt tordes tala om höns eller ägg, när han var i närheten.
I denna sin nöd beslöt Örneclou, att han inte skulle stanna och hälsa på Sinclaire. Han skulle fara förbi så fort, som Fingal kunde springa.
Men det blev galet, hur han ställde sig. Brukspatronen hade just varit inne i Karlstad och fått sig en uppsättning nya dombjällror, som klingade så praktfullt, att tuppen blev uppspelt och tog sig till att gala just i förbifarten.
Örneclou reste sig för att nå Fingal med piskan och gav honom ett vasst slag över länden. Här gällde det att komma undan så fort som möjligt.
Men det skulle inte gå så lätt för honom att dra sig ur spelet. Melchior Sinclaire blev rasande. Han hade inte hunnit att få syn på lådan med tuppen, men Örneclou hade han känt igen, och han trodde, att fänriken hade härmat en tupp, då han for förbi, för att retas med honom.
Han svängde om hästen och jagade åstad efter Örneclou för att tukta honom.
Fänriken hörde, att han kom, och han tänkte, att det var bäst att hålla stilla och förklara saken. Då gol tuppen igen, så att det genljöd i skogen. Och den store brukspatronen, som trodde, att det var fänriken, blev så rasande, att han röt som ett vilddjur. Örneclou vågade inte invänta honom, utan han gav sig av.
