kunde hon inte få ur sitt huvud. Inte hade någon annan ett så vitt hår till ett så ungt ansikte, och inte var det naturligt, att ett kvinnfolk talade med en röst, som bullrade som en fors. Och inte heller kunde någon vanlig människa vara i stånd att ställa till med så mycket förargligt och ledsamt.
Hon tänkte jämt och samt på det, som mor en gång hade sagt om Svartsjön och om de tre, som hade blivit kvar, se'n vattnet hade torkat bort. Mamsell Maja Lisa ville inte höra talas om detta, men lilljänta visste allt vem den tredje var, och att de hade haft sina äventyr med henne på Lövdala mer än en gång.
Om prästdottern inte ville tala om sådant, så fanns det andra på gården, som både kunde och ville. Lilljänta behövde bara en kväll smyga sig bort till drängstugan, där Långe-Bengt och Gammal-Bengta, hans mor, och Munter-Maja, hans hustru, satt framför spisen och språkade.
Då brukade Gammal-Bengta berätta, att »sjöråa» i den gamla Svartsjön kände sig hemlös, alltse'n vattnet hade kommit bort — för en kunde ju inte begära, att en så fin fru skulle trivas i den usla Svartsjöbäcken, som rann fram på den gamla sjöbottnen —, och jämt försökte att smyga sig in i någon av gårdarna. Hon hade innästlat sig både här och där, men på de andra ställena hade de i tid listat ut vem hon var och hade gjort sig av med henne, innan hon hade hunnit att ställa till någe ont.
Munter-Maja hade en historia om en son till
