herr Olavus, den förste Svartsjöprästen, som en vårnatt hade gått ner sig i Svartsjöbäcken och drunknat. Det var ju tydligt och klart, att det var sjöråa, som hade dårat honom, annars hade det ju inte varit möjligt för honom att drunkna i en så'n bäck.
Långe-Bengt talade om den morgonen, då han och Vetterpojkarna hade gått och slagit hö på södra gärdet. Bägge pojkarna och han med hade genast sett vem det var, som kom fram ur gräset. Hon var ju våt, så att det dröp om kläderna. Det var väl tecken nog, det, på vad hon var för en. Och hon var virrig i ögona som ett troll.
Ingen av de tre hade det minsta tvivel om vem det var, som nu var prästfru 1 Svartsjö, och allihop var de säkra på att hon inte skulle ge sig av, förrän hon hade fördärvat hela gården.
Lilljänta trodde som de, i synnerhet om kvällarna och i mörker. Om dagarna var det svårare att få i sitt huvud, att den hemlösa sjöråa ifrån Svartsjön gick omkring och ställde med spånad och vävning på Lövdala. Men nog satt det så mycket kvar av misstanken, att lilljänta ryste till, bara hon såg henne.
Det kunde i alla fall inte hjälpas, att när nu prästfrun kom i köksdörrn, fick hon lov att följa med genom kökskammarn, där mamsell Maja Lisa satt och sydde hålsöm på ett lakan, och in i saln, som var ett stort, vackert rum med gulbetsade björkmöbler och blårutiga gångmattor. Det fanns två fönster på rummet. Vid det ena stod en hög,
