Men denna gången satt fru Beata och sydde hålsöm på ett lakan, då prästfrun kom in, och armen gick så fort upp och ner som vingen på en lärka.
När fru Beata fick se prästfrun, gjorde hon en rörelse, som om hon hade velat sticka undan sömmen. Men när hon märkte, att den andra redan hade upptäckt den, fortsatte hon med arbetet.
Prästfrun kom fram till henne och var så fasligt nöjd med att finna henne vid sybordet. Det var bra väl, att gikten hade gett med sig, så att hon kunde arbeta. Och hon fick lov att visa vad hon höll på med, för prästfrun hade hört, att fru Beata Spaak kunde sy så väl, att stygnena blev liggande jämna som pärlor.
»Men det var besynnerligt!» sa prästfrun och lutade sig alltmer ner över fru Beatas sömnad. »Det här lakanet tycker jag att jag känner igen. Det hör ju till det paret, som jag satte Maja Lisa att sy i dag på morgon. Kanske att mormor är så snäll och hjälper henne med det ena lakanet? Ja, jag säger ingenting om det, nej, inte det minsta, men jag tycker, att ni borde tala om det för mig, så att jag får ge Maja Lisa tillräckligt med arbete. För om hon bara behöver sy ett lakan på paret, så har hon ju riktiga latmansdagar.»
Fru Beata satt kvar med sömmen i sin hand. Hon förmådde ingenting svara, för underkäken och hela huvudet skakade, som om någon hade stått bakom henne och ruskat.
