»Då ska jag säga dig vad vi ska ta och göra,» sa prästfrun. »Vi ska gå ner till fru Beata och tacka henne för att hon har gett dig en så god lärdom.»
Därmed tog hon lilljänta med sig, men prästfrun gick inte raka vägen till brygghusflygeln, utan hon gjorde en lång krok bortom stall och lagård. Fru Beata brukade hela dagen sitta vid ett fönster, som låg så, att hon kunde se alla dem, som ämnade sig till henne från stora byggningen, men hon hade ingen utsikt åt lagårdshållet.
När prästfrun och lilljänta hade hunnit till den svåra trappan, som gick fram och tillbaka på gavelväggen, bad prästfrun, att lilljänta skulle springa före. Det gick så lätt och ledigt för den, som var ung. Hon skulle komma efter så vackert, hon. Ja, lilljänta sprang före och klampade i trappan, så att det inte märktes, att någon smög sig upp efter henne.
Fru Beata brukade alltid sitta med händerna i kors, när prästfrun kom upp till henne. Och alltid brukade hon tala om hur svårt det var, att hon inte mer dugde till något. Hon hade varit en arbetsmänniska, hon med, i sin tid, fast hon inte hade varit så duglig som Anna Maria Raklitz.
Prästfrun hade sannerligen tyckt, att det var synd om henne. För tänk, så lång dagen skulle bli, när man var tvungen att sitta stilla och inte kunde bruka sina händer till Guds skapande grand!
