skulle få fler ledsamheter för min skull, fick jag inte stanna här, utan då skulle jag gå hem.»
När lilljänta hade sagt detta, drog hon sig tillbaka utmed väggen, tills hon kom till hörnet bredvid köksdörrn. Där stod hon och väntade det, som komma skulle.
De röda fläckarna brann på Raklitzas kinder, och hon gick fram mot lilljänta med höjd hand. Lilljänta kröp ihop, och ögona blänkte kallt. Hon visste, att hon skulle få stryk, men hon var så fylld av hat, att hon inte kände sig rädd, utan snarare var glad, att det hade kommit till öppen strid.
Men nu hände det, som lilljänta inte ett ögonblick hade kunnat drömma om. Prästfrun gav henne inte en gång en örfil, utan i sista ögonblicket betvang hon sig och försökte småle.
»Kära barn, du ser ut som en katt, som tänker flyga på en hund. Men var lugn du! Jag ska inte slå dig för att du är trogen mot den du tjänar. Det är sådant, som jag tycker om, och därför lovar jag dig, att Maja Lisa inte ska få höra ett ord om det, som jag har kommit underfund med i dag. Och nu går vi in i saln bägge två och tänker aldrig mer på den här saken.»
Lilljänta kände sig yr. Det låg något under detta, som hon inte förstod. Men hon var ju så glad att få stanna i prästgården, att hon inte bråkade sin hjärna för att tyda gåtan.
När de nu åter satt vid sybordet, blev det emellertid ingen sömnad av, utan prästfrun öppnade en låda, som låg gömd under alla de andra,
