och drog fram först en abc-bok och sedan papper och gåsfjäder och en flaska med bläck.
Lilljänta trodde, att hon ämnade pröva henne i läsning och skrivning, men det var inte meningen. Utan prästfrun talade om, att när hon var barn, hade hon jämt haft så mycket göra med att hjälpa sin mor med småsyskona, att hon aldrig hade fått lära sig att läsa och skriva. Men nu sedan hon hade blivit prästfru, tyckte hon, att det var lett att inte kunna. Hon ville nu, att lilljänta skulle bli skolmästare åt henne. Hon hade haft detta i tankarna, då hon lät henne komma till Lövdala i julas, men hon hade inte haft tid förrän nu.
Lilljänta blev rätt belåten. Hon sa genast, att hon ville hjälpa frua, så gott hon kunde.
Då var den saken avgjord, men prästfrun bad, att lilljänta inte skulle tala om för någon, att hon höll på att lära henne läsa. Hon var rädd för att folk skulle skratta åt henne. De skulle låtsas, som om prästfrun lärde henne att sy, och att hon gick in hit i saln en stund var förmiddag fördenskull.
Ja, det kunde det ju inte vara något ont i.
Prästfrun sa, att hon var riktigt glad åt detta. Lilljänta måtte väl begripa hur svårt det var för en prästfru att inte kunna skriva. Det var ett brev, som hon gärna skulle vilja skicka av i denna dag, om hon bara kunde få det gjort. Hon hade allt undrat så mycket… Kanske lilljänta var så pass styv, att hon kunde sätta ner ordena på papperet, om hon dikterade?
