EN VÅRKVÄLL.
PRÄSTDOTTERN var ute och gick en vårkväll i sällskap med lilljänta. Det var en gammal vana hos henne att gå ut en stund var afton, och styvmodern hade inte satt sig däremot, bara förordnat, att hon skulle ha lilljänta med sig, därför att det inte var passande för en sjuttonåring att vandra ensam på landsvägen.
Hon gick söderut som alltid, för det var den bästa vägen åt det hållet. Hon rörde sig långsamt, och lilljänta hade svårt att ge sig till tåls med den långsamma takten. Hon kilade än före, och än lagade hon så, att hon blev långt efter, bara för att få tillfälle att springa sig andlös, innan hon återigen hann upp prästdottern.
Vägen löpte fram utmed skogshöjden, som låg på gränsen av Lövdala. Där nu prästdottern gick, kunde hon inte låta bli att tycka, att det var märkvärdigt, att lilljänta kunde finna så mycket att förströ sig med på det lilla vägstycket, som de trampade fram över kväll efter kväll.
För det första var det ekot. Lilljänta sprang före henne uppför allén för att hinna få ett samtal med det. Hon visste, att det höll till ett
