litet stycke framåt vägen mitt för råglogen på Lövdala, och där stannade hon, vände sig mot logväggen och började ropa:
»Eko, eko, spå mig du!»
»Spå mig du!» svarade ekot.
»Säj om jag blir gift i år!»
»Gift i år!» svarade ekot.
»Ä min fästman mycke vacker?»
»Mycke vacker!» svarade ekot.
»Har han också mycke pengar?»
»Mycke pengar!» svarade ekot.
»Talar du sant, eller ljuger du?» »Ljuger du!» svarade ekot.
Det var prästdottern själv, som hade lärt lilljänta allt detta för några månader sedan, men allt var så annorlunda då mot nu. Nu hade hon inte kraft mer att stå och retas med ekot.
Lilljänta höll sig jämsides med henne, tills de hann det lilla grustaget, som låg på vänster sida om vägen tätt under bergväggen. Då lämnade hon prästdottern för att springa ner till bottnen av gropen och gräva efter kattguld bland de nerramlade stenarna. Först då hon höll på att förlora prästdottern ur sikte i vägkröken, kom hon jagande efter henne.
Sedan följdes de åt ända fram till bäcken. Det var visst obegripligt för lilljänta, att prästdottern kunde gå förbi bäcken utan att så mycket som stanna och se på den. Den kom stark och morsk utför skogshöjden och gjorde fall på fall, det ena
