Prästdottern, hon gick där som en gammal, gammal människa och var inte det minsta ivrig att leta efter vårblommor.
Litet längre bort hade lilljänta en god vän, som hon aldrig försummade att hälsa på. Det var kattugglan, som bodde i den stora, ihåliga björken, det största trädet på hela Lövdala. Lilljänta tog en träpinne och stack in i boet till kattugglan, och fågeln sträckte fram en fot och försökte att skjuta undan pinnen. Lilljänta fick aldrig se något mer av ugglan än de stora klorna. Det visste prästdottern väl, för hon hade också stått och retats med kattugglan i sin tid. Nu kunde hon inte förstå, att det hade varit något nöjsamt i detta.
Så snart som de hade gått förbi kattugglebjörken, kom lilljänta springande, och nu visste prästdottern, att tösen inte skulle överge henne på en stund. För nu hade de att gå förbi den gamla mossiga stengärdsgården, där det inte var fritt för spöken. Ack, prästdottern längtade tillbaka till den tiden, då också hon var rädd för den hemska, huvudlösa prästen, som man kunde komma i möte med just här vid stenmuren.
Det var uppförsbacke, och prästdottern märkte, att hon inte kom framåt fortare än en snigel. Hon trodde, att hon aldrig skulle nå till toppen.
Längre än till backens slut brukade hon aldrig gå. Däruppe låg, tätt vid vägkanten, ett stort stenblock, som kallades Vilarstenen, och på den satte
