Sida:En saga om en saga 1917.djvu/478

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hon sig en stund. På framsidan av blocket var en liten sittplats uthuggen, så pass stor, att hon och lilljänta med nöd kunde få plats där. Prästdottern slöt igen ögona och kände sig så trött, att hon inte förmådde säga ett ord. Lilljänta höll sig också stilla. En gång såg prästdottern upp, därför att hon trodde, att tösen hade gett sig av på någon ny utflykt. Men hon satt kvar och strök sakta med handen över en flik av prästdotterns klänning, som hade blivit liggande i hennes knä.

Det var allt så bedrövligt för prästdottern, för henne, som skulle ha tagit Lövdala och hela socknen i arv. Hon tyckte, att det här stackars barnet var den enda, som inte hade övergivit henne.

Hon kände sig så gammal och matt, just därför att hon var övergiven av alla. Hon var lika ensam som den, som har alla sina vänner i graven.

Sedan hon hade varit i Svanskog, hade hon inte råkat någon, som hade velat henne väl och tagit hand om henne. När hon först kom därifrån, väntade hon var dag, att någon skulle komma och befria henne ur alla hennes svårigheter. Hon visste inte vem som skulle komma, och hon visste inte hur han skulle bära sig åt för att hjälpa henne, men hon tyckte, att på de två dagarna hade det skett så mycket förunderligt, och att när det väl hade börjat, kunde det inte annat än fortsätta.

Men sedan hade dag gått efter dag, utan att