hon hade säkert ändå inte lyckats, om inte den förargliga händelsen med Vetter hade kommit emellan.
Prästdottern var så trött och slö, att hon hade svårt att hålla reda på tiden, men hon tyckte, att det måtte ha varit i mitten av mars, som söta mor blev så rädd, därför att Vetter kom hem från fängelset.
Vetter bodde i en liten koja, som låg ett stycke norr om Lövdala, och egentligen borde de alla ha blivit uppskrämda, då det beryktades, att han var hemkommen, för Vetter var en riktig stortjuv. Men Vetter hade nu varit granne till Lövdala i många år, och man tänkte inte mycket på vilketdera han var hemma eller borta, i synnerhet som man visste, att han var så klok, att han aldrig stal hos de närmaste grannarna.
Var gång som Vetter kom lös från fängelset, lovade han sig själv, att han skulle stanna hemma, men han var aldrig i stånd att hålla sitt löfte. Vetter tyckte om sitt yrke, och han var lika stolt över att vara en skicklig tjuv som söta mor över sin matlagning. Men följden blev också, att Vetter fick sitta på fästning största delen av sitt liv. När söta far och mor gifte sig, hade han varit inom lås och bom, och söta mor hade då inte en aning om att hon skulle få en stortjuv till granne.
Nu blev söta mor så rädd, att hon höll på att förlora förståndet. Det var söta mors fasta tro, att alla människor stal, söta far knappast undantagen, och hon levde alltid i fruktan att bli av med sina tillhörigheter. Under de många år, som
