Sida:En saga om en saga 1917.djvu/484

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hade inte bara måst gå till kungs för att tigga pengar, utan hade också anlitat många förnäma herrars hjälpsamhet och rest från socken till socken för att samla in kollekter. Då kyrkan var färdig, måste man säga, att den förnämligast var söta fars verk, och fördenskull hade han njutit stor heder och tacksamhet av sin församling.

Men på sista tiden hade söta far visst märkt, att hans sockenbor började dra sig undan för honom. De kom inte som förr till honom för att fråga om råd för likt och olikt. Det berodde nog därpå, att folk trodde, att det numera var söta mor, som dikterade rådslagena. Men detta förstod inte söta far, utan kände sig tillbakasatt.

Och på samma sätt som med församlingsborna började det gå med husfolket. Boningshuset på Lövdala hade ju brunnit, det som kyrkan, i söta fars tid, och han hade haft stora bekymmer och kostnader för nybyggnaden. Allt gårdsfolket, som mestadels hade tjänat på Lövdala långt före söta fars tid, hade varit glada åt det, som han hade åstadkommit både som byggare och odlare, så att söta far alltid hade mötts av vänliga ansikten. Men nu på sista tiden hade också detta blivit annorlunda. Söta far såg trumpna miner både i drängstugan och i köket, och han ville alls inte skylla detta på den, som hade rätta skulden, utan gick i ständig undran varför hans gamla, goda tjänare visade sig otacksamma och ovänliga.

Allt detta var söta mor till mycken hjälp, då hon ville övertala söta far att söka Sjöskoga. Men