Sida:En saga om en saga 1917.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

komme. Han var förvånad över att hon inte hade hunnit hem. Kanske att hon hade tagit in hos bekanta på hemvägen för att vila och äta? Men i alla fall måste hon snart komma, om hon ville vara under tak före natten.

Gudmund stod tyst en stund mittpå gården och lyssnade efter steg. Det var alldeles lugnt. Inte en vind var i rörelse. Han tyckte, att han aldrig förr hade lagt märke till en sådan stillhet. Det var, som om hela skogen höll andan och stod och väntade på något märkvärdigt.

Ingen gick i skogen. Det bröts ingen gren, och ingen sten rullade undan. Helga var nog inte att vänta på länge. »Jag undrar vad hon kommer att säga, när hon får se, att jag är här,» tänkte Gudmund. »Hon kommer kanske att skrika och rymma inåt skogen och inte våga sig hem på hela natten.»

Med detsamma kom han att tänka på att det var rätt besynnerligt, att han nu på en gång hade fått så mycket att skaffa med den där torptösen.

När han hade kommit hem från tinget, hade han som vanligt gått in till sin mor för att berätta henne allt det, som han hade upplevat under dagen. Gudmunds mor var klok och storsinnad och hade alltid förstått att vara sådan mot sonen, att han hade lika mycket förtroende för henne nu, som då han var barn. Hon var sjuk sedan flera år tillbaka, kunde inte gå, utan satt hela dagen stilla i sin stol. Det var alltid en god stund för henne,