då Gudmund kom hem från en resa och förde till henne nyheter.
När Gudmund hade berättat om Helga från Stormyra, såg han, att modern blev tankfull. En lång stund satt hon tyst och såg rätt framför sig. »Det tycks ändå finnas något gott hos den där tösen,» sade hon därpå. »Det går väl inte an att förkasta någon, därför att hon har råkat illa ut en gång. Det torde nog hända, att hon skulle visa sig tacksam mot den, som nu bistode henne.»
Gudmund förstod genast vad modern tänkte på. Hon kunde numera inte hjälpa sig själv, utan måste ständigt ha någon omkring sig, som stod till hennes tjänst. Men det var alltid svårt att finna någon, som ville stanna på den platsen. Modern var fordrande och inte lätt att göra till lags, och dessutom ville alla unga hellre ha annat arbete, där de hade mera frihet. Nu hade det troligen fallit modern in, att hon skulle ta Helga från Stormyra i sin tjänst, och Gudmund fann, att detta var ett gott förslag. Helga skulle säkert bli modern mycket tillgiven. Det kunde nog hända, att de på detta sätt skulle bli hjälpta en lång tid framåt.
»Det blir svårast med barnet,» sade modern om en stund, och Gudmund kunde förstå, att hon tänkte allvarligt på saken. — »Det måtte väl få stanna hos morföräldrarna,» sade Gudmund. — »Det är inte sagt, att hon vill skilja sig från det.» — »Hon får nog låta bli att tänka på vad hon vill och inte vill. Jag tyckte, att hon såg utsvulten ut. De ha nog inte mycket att äta däruppe i torpet.»
