klocka och bad, att man skulle sätta in en bricka med smör och bröd och tre glas mjölk i förmaket.
Eftersom han särskilt hade sagt till om bara tre glas, förstod prästfrun, att det inte var meningen, att hon skulle komma in och hålla sällskap, utan hon satt kvar i saln och sydde, tills hon hörde, att prästen och gästerna var inkomna i förmaket. Då lade hon ner sömmen och gick ut i köket.
»Kom med mig!» sa hon till lilljänta. »Jag skulle ha ut pastorns söndagskläder och få dem borstade, för det är ju söndag i morgon, men jag har inte kunnat gå in i rummet. Vi ska försöka om det kan gå för sig nu, medan de äter aftonvard.»
De gick på tå genom förstun, och prästfrun öppnade dörrn till prästens rum så tyst, att det omöjligt kunde störa dem, som satt i förmaket. Likaså försiktigt öppnade hon dörrn till klädskåpet.
»Stig nu in där,» viskade hon till lilljänta, »men var tyst bara!»
Lilljänta steg in i skåpet, men med detsamma sköt prästfrun till dörrn. »Nu kommer de! Du får bli kvar, där du är, så länge!» sa hon i dörrspringan. Och lilljänta hörde hur hon smög sin väg.
Lilljänta blev förstås stående orörlig, fast hon inte kunde märka, att någon av de andra kom in förrän en god stund efteråt.
Men om prästfrun hade passat på att stänga
