in lilljänta i skåpet för att få veta vad de främmande hade för ärende, så hade hon gjort sig onödigt besvär. För nu lät prästen kalla både henne och prästdottern in i rummet, och till och med den gamla fru Beata från brygghusflygeln blev efterskickad.
När de kom in, stod förvaltarn på Henriksberg med armarna i kors över bröstet och stödde sig mot prästens stora bokhylla, och fruntimret, som han hade haft med sig, satt i den lilla hörnsoffan. Hon var herrskapsklädd, men hade alltför stora och grova händer för att kunna vara av bättre folk. Hon var ung och skulle ha sett bra ut, om hon inte hade varit så förgråten, att hon var rödstrimmig i ansiktet.
För var och en, som kom in, steg prästen upp och föreställde de främmande. Detta, sa han, var pastorskan Liljecrona, som var gift med pastorn i Finnerud. Och detta var hennes svåger, bruksförvaltar Liljecrona på Henriksberg.
Något mer blev inte sagt, förrän prästfrun och fru Beata hade tagit plats i var sin av prästens två stora karmstolar och prästdottern hade slagit sig ner tätt bredvid skrivbordet på en pall, där hon alltid hade brukat sitta förr i världen, då hon jämt och samt var inne hos söta far.
Alla kände på sig, att det var oväder att vänta, men ingen visste vem det skulle gå ut över, förrän prästen nu vände sig direkt till Maja Lisa.
»Du vet väl redan alltsammans om pastorskan Liljecrona, som sitter här?» sa han.
