inte detta tillfälle, kommer han inte att ge henne ett nytt. Man invänder, att det är omöjligt att vigas, det har ju inte lyst. Han underrättar då därom, att han har låtit lysa, henne ovetande, i hennes hemsocken. Allt detta med en min och en uppsyn så skrämmande, att man är nära att stiga ur. Men man besinnar då, att man därmed försakar livets lycka, och man sitter kvar. Man är full av tvekan under hela färden, man förstår hur hatad man är, när man på detta sätt tvingas att vigas utan anständig bröllopsdräkt. Ännu i brudstoln är man nära att säga nej, men man gör det inte. Man vill inte avstå den älskade till henne, som har skrivit biljetten, skrivit de avskyvärda rader, som har orsakat hela olyckan. Man hoppas väl också, att detta hat skall kunna mildras med tiden, man hoppas kunna återvinna och försona. Men man missräknar sig härvidlag, man är verkligen så hatad, att man förfäras. Man får snart veta, att mannen har fattat sitt beslut och avsagt sig det stora pastoratet. Man förstår, att han har gjort detta, därför att man skall få fortsätta att träla i fattigdom. Man unnas inte att komma i goda omständigheter och en ansedd ställning. Men inte nog med detta. Man märker snart något vida värre, nämligen att han försöker på allt sätt förstöra sig själv, man märker, att han börjar dricka utan måtta, utan behärskning. Man ber och tigger, men ingenting hjälper. Man kan inte fördölja för sig själv, att han inte mer har någon glädje av livet. Han frågar inte
