pliktens bud. Men nu känner han sig tvingad, han råkar i förtvivlan, han gripes av ett outsläckligt hat just till henne, som har så stora rättigheter till hans ömhet. Han visar dock inte detta sitt hat till en början, lika litet som han nämner något om biskopens skrivelse. Men en dag, ungefär en månad sedan han mottog den, går han till stallet, selar på sin häst, kör fram till dörrn och frågar om man vill åka med ett stycke. Detta blir uppfattat som en stor vänlighet, varvid man inte mera är van. Man springer upp, rycker till sig en huvudduk, sätter sig i släden i den korta vardagspälsen och de grova skorna, alldeles som man går och står. Släden far av med rask fart. Färden går förbi ett par större gårdar. Det är visserligen bara finnpörten; men man blir ändå generad för vardagsdräkten och vill stiga ur och gå hem. Dock nej! Den körande vill inte stanna. Man ger sig till tåls, färden går in i en ödslig skog, och farten blir allt vildare. Man börjar bli rädd och ber på nytt att få stiga ur. Med hård röst och vredgade blickar förklaras då, att man befinner sig på sin bröllopsfärd. Man är på väg till prästgården i Västmarken för att vigas. Man tror, att detta är ett skämt, och sitter kvar än en stund, ber sedan omigen att få lämna släden och gå hem. Då stannas hästen med ett ryck, och man får veta, att man har sin frihet att lämna släden, om man så vill, men gör man detta, förlorar man allt hopp att bli vigd. Han ämnar nu resa till Västmarken och låta viga sig vid henne, men begagnar hon
