Det blev tyst i hela rummet. Ingen visste något att svara.
»Jag tänker, att Maja Lisa gott kan ta på sig att ha skrivit brevet, och att käre son gott kan förlåta henne. Nog förstår envar, att hon har gjort det av ungdom och oförstånd. Att det skulle gå så illa sedan, kunde hon väl intet räkna ut.»
Maja Lisa såg hur mormor blinkade åt henne, att hon skulle ta skulden på sig, men hon förstod inte varför mormor önskade, att hon skulle göra det. Till sist gjorde den gamla en liten handrörelse och visade på söta mor.
Söta mor satt där alltjämt försjunken i samma skräck, och nu förstod Maja Lisa mormors mening. Mormor trodde, att det var söta mor, som hade skickat av biljetten, och hon ansåg väl, att det var bättre för söta far, att Maja Lisa skulle erkänna sig vara skyldig, för hon kunde ha gjort det av kärlek och oförstånd, än att han skulle veta, att hustrun hade gjort det, för hon måste ju ha drivits därtill av den största elakhet.
Ack, Maja Lisa tänkte, att detta var en alltför hård fordran. Och i sin ovisshet vände hon sig om och smög en blick bort till honom, som alltjämt stod stilla under bokhyllan. Hon tyckte, att han mötte hennes blick med ömhet och medlidande, men det var väl ett misstag, för han måste ju hata henne.
»Söta far!» sa då Maja Lisa. »Jag ber söta far förlåta, att jag har nekat. Men söta far skrämde mig…»
