Då hon ville fortsätta, kom det för henne, att det, som hon nu tog på sig, var alltför fult och förnedrande, och att det var för stor orätt mot henne själv. Hon brast i gråt och kastade sig i armarna på mormor. »Det är för svårt! Jag kan inte!»
»Ja visst,» sa mormor, »det var svårt, det förstår jag. Men nu är det sagt. Nu ska du komma ner till mig, så att du får gråta ut.»
Mormor lade armen om livet på henne, och allt medan hon snyftade och sa, att hon inte kunde, förde mormor henne mot dörrn. »Du behöver ingenting mer säga,» sa hon. »Söta far förstår allt. Du är ju bara barnet.»
När de stod vid tröskeln, kom det äntligen liv i Liljecerona. Han gick fram och höll upp dörrn för mormor, och när han sedan såg, att förstudörrn stod stängd, följde han med och öppnade den också.
Då han hade fått upp förstudörrn, märkte han, att det var en brant trappa ner ifrån förstukvisten, som var svår för en gammal människa att gå, och likaså, att det var en tämligen brant utförsbacke ner till brygghuset. Han gick därför med och stödde mormor. Sedan var det den svåra trappan upp till mormors rum. Han kunde inte låta bli att hjälpa henne hela vägen.
När de var inkomna på kammarn, så, utan att säga något, tog han och slog armarna om mormor och kysste henne på kinden. Och sedan gjorde
