sig att tala om, att prästfrua hade lämnat henne kvar i skåpet, när han och de främmande hade varit inne i förmaket. De hade bara gått in för att hämta ut söndagskläderna.
Prästen blev stående och tänkte efter. »Du kan gärna säga sanningen,» sa han därpå, »för det kan ändå inte bli värre, än det är. Det var väl Maja Lisa och inte frua, som stängde in dig?»
Lilljänta blev så harmsen, så hon kunde knappt få fram ordena. »Prästdottra!» sa hon. »Skulle hon stänga in mig i ett skåp för att stå och lyss? Det håller hon sig allt för god till.»
Prästen suckade. »Det är nog inte mycket, som hon håller sig för god till,» så han. »Du ska inte tro, att jag blir mer ond på dig, om du erkänner, att det var Maja Lisa, som ställde in dig här. Jag blir inte ond på dig för varken det ena eller det andra, bara du säger sanningen.».
Lilljänta visste med sig, att hon inte hade sagt ett osant ord, alltsen hon kom till Lövdala, och det sa hon också.
Detta brydde sig prästen inte om att höra på. »Jag förstår ju, att Maja Lisa hade skäl att vara rädd, sa han. »Jag kan begripa, att hon bad dig gå in och höra efter vad vi talade om härinne. Men frua hade ju ingenting med saken att göra.»
Lilljänta stod tyst utan att säga något. Hon visste inte vad hon skulle få tala om. Hon var strängt förbjuden av prästdottra att bära fram något skvaller till prästen om prästfrua. Och mor
