hade sagt detsamma. Det var inte här som i Svanskog. Där hade hon varit fri att berätta vad som helst.
När hon teg, tycktes prästen ta för avgjort, att det var, som han trodde, och befallde, att hon skulle gå sin väg. Hon gick mot dörrn, men då ropade han henne tillbaka. Han hade kommit att tänka på något annat, som han ville fråga henne om.
»Hör, det var sant!» sa han. »Eftersom du brukar gå sådana här ärenden åt Maja Lisa, så är det kanske du, som har hjälpt henne att skriva detta brevet? För det är skrivet med en barnstil, och du kan ju både läsa och skriva, du.»
»Jag har aldrig skrivit någe brev åt mamsell Maja Lisa,» sa lilljänta. »Men jag har skrivit ett åt frua.»
»Jaså, du har bara skrivit åt frua,» sa prästen, »men aldrig åt Maja Lisa?» Det hördes på tonen, att han inte nu heller trodde, att hon talade sanning. »Kanske du kommer ihåg vad det brevet handlade om, som du skrev åt frua?»
Lilljänta sa, att hon kunde läsa upp det ord för ord, om pastorn ville, och han bad, att hon skulle försöka.
»Verkeligen är jag intet rätt brydd att skriva,» började hon att ramsa upp, »men jag ber, att välaktade jungfrun själv måtte eftertänka. Pastor Liljecrona har nu råkat en, som skulle göra hans lycka, om ni intet stod i vägen. Om jungfrun godvilligt ginge undan, skulle tacksamheten aldrig
