andra sidan vägen, härmade den och retade den till tävlan, så att den höll på att spränga strupen.
De var så inne i leken, både trasten och han, att de alls inte hörde, att hon kom gående. Hon stod tyst en stund och hörde på, och under tiden betraktade hon honom rätt förvånad. De gånger hon hade mött honom förut, måtte han ha varit svårt nedtyngd av sorg. Aldrig förrän i kväll hade hon tänkt på att han inte kunde vara mer än tjugefem år. Han såg ut som en riktig pojke. Hon blev så häpen över detta, att hon inte kunde låta bli att skratta till ett tag.
Han vände på huvudet litet för att lyssna och flyttade på samma gång blickarna till en annan trädtopp, som om han hade trott, att ljudet kom därifrån.
Då brast Maja Lisa i skratt på nytt. Nu hörde han vad det var. Han sprang ner från stenen och kom ivrigt emot henne. Det var just henne, som han väntade på, sa han. Han hade varit i Lobyn hos hennes vän Britta för att få veta hur han skulle bära sig åt för att få råka mamsell Maja Lisa ensam. Och Britta hade sagt honom, att hit till Vilarstenen brukade hon komma varje kväll.
Hennes hjärta började klappa mycket fort, som om det hade väntat en stor glädje. Ack, ack, att det skulle vara så oförståndigt! Det borde väl veta vid det här laget, att han inte kom med något angenämt budskap. Han ämnade väl tala om sin bror. Ville säkert framföra svägerskans
