förslag än en gång under mera lugna förhållanden.
Visst var det så, som hon tänkte. Han förde henne en smula kruserligt fram till Vilarstenen och hjälpte henne upp på blocket, där han hade suttit nyss förut, och blev själv stående på vägen. Sedan började han att helt högtidligt fråga henne om det verkligen förhöll sig så, att hon inte hade något tycke för hans bror.
Det var här som i Svanskog! Hon visste inte varför hon på en gång blev både harmsen och rörd och inte heller varför harmen tog överhand, så att hon svarade rätt retligt, att hon inte begrep varför han gjorde sig besvär att fråga. Han trodde nog ändå inte, att hon kunde ha varit tillsammans med hans bror ett par timmar utan att bli förälskad i honom.
Det kunde alls inte märkas, att han blev stött över den tvära tonen. Det var otroligt, att det var han, som nyss hade suttit och visslat åt trasten. Nu var han så avmätt, som om han hade haft en affär att göra upp och på förhand hade tänkt över vart ord han skulle säga. Så där måtte han visst se ut, när han sålde järn eller gjorde upp kontrakt med kolkörare.
Han bad, att hon inte skulle anse honom påflugen, men han hade frågat, därför att han måste veta om hennes hjärta var fritt, innan han gick vidare.
Hon fick en oemotståndlig lust att retas och rubba litet på den stora säkerheten. »Det är väl
