Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/520

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

inte så given sak,» inflickade hon, »att mitt hjärta är fritt, därför att jag inte känner något tycke för pastor Liljecrona. Det kan väl finnas andra…»

Han bugade sig en smula försmädligt. »Det är alldeles rätt,» sa han. »Och om det finns den minsta utsikt, att den, som mamsell Maja Lisa tänker på, kan komma att anhålla om mamsell Maja Lisas hand, så ska jag inte fortsätta.»

Blodet steg henne uppåt kinderna, men hon såg honom rätt in i hans sorgsna ögon, då hon svarade: »Nej, det finns alls ingen utsikt.»

»I så fall skulle jag vilja be mamsell Maja Lisa om ett råd,» sa han och drog i detsamma upp ur sin plånbok ett väl förseglat och hopviket brev, som. han dock behöll i sin hand utan att låta henne se utanskriften. »Skulle mamsell Maja Lisa vilja säga mig om jag skall lägga detta på posten eller riva sönder det?»

Maja Lisa svarade ingenting. Hon kunde inte låta bli att tänka på den morgonen, då han hoppade ner i rävgropen. Då var det ett slag hit och ett slag dit, allt avgjort i ett ögonblick. »Varför kan han inte göra ett raskt hopp,» tänkte hon, »och slå till, så att jag får veta vad han menar? Var har denna stora omständligheten kommit ifrån?»

»Det här brevet, mamsell Maja Lisa,» fortfor han, och rösten blev, om möjligt, ännu mera kall och affärsmässig än förut, »är skrivet av en ung man, som för ett par år sedan stod på sin fästmös grav och då gjorde det löftet, att han skulle