att bereda hennes lycka, och där hon skulle vara i säkert skydd för den hårda hand, som nu regerar över henne. Det är under dessa omständigheter, dyraste mamsell Maja Lisa, som den unga mannen har skrivit detta brev. Han ämnade avsända det denna morgon, men han blev tvehågsen. Det föreföll honom nödvändigt att först fråga er, mamsell Maja Lisa, till råds.»
Han tystnade, men lade med detsamma ner brevet i hennes knä. Hon läste utanskriften. Det var ställt till Vällärde och Vördige Herr Komministern Erik Lyselius.
Aldrig, aldrig i hela sitt liv hade Maja Lisa känt sig så förolämpad. När han nu gjorde detta, som hon aldrig hade väntat, när han nu friade till henne, att han då skulle göra det på detta sättet! Bara därför att det var synd om henne! Hon ville springa upp, riva sönder brevet i små bitar och kasta styckena i hans ansikte. Hon var mer ond på honom än på söta far, då han gifte sig med Raklitz. Hon tänkte: »Det är visst så med mig, att jag inte kan bli riktigt ond på andra än dem, som jag håller av.»
Men Maja Lisa hade gått igenom mycket sedan den dagen, då hon for ut mot söta far och Raklitz, och nu kunde hon styra sig på helt annat sätt. Hon bara gled ner från stenen, lät brevet falla på vägen och började utan att säga ett ord vandra utför backen.
Hon fick gå en bra lång bit, ända fram till stenmuren, utan att någon kom efter henne.
