Medan hon gick där, kom hon att lägga märke till vad det var för en vacker kväll. Det var fågelsång i trädena, myggdans i luften, solglitter på de nyspruckna lövena, vattensorl i dikena och ett spirande och groende bland örter och gräs, så att man tyckte, att man hörde hur det växte. Men tänk, att just detta ökade på hennes vrede! Han borde väl ha begripit, att en sådan kväll fick man lov att komma på det riktiga sättet, om man alls skulle komma. Ack, om han hade varit så klok att låta bli! Hon hade inte varit så olycklig, när hon bara hade gått och drömt om honom.
Han borde också ha haft förstånd att ta reda på hur hon hade det, innan han for åstad och gjorde henne denna stora förödmjukelsen. Om han hade vetat, att hon var försonad med söta far, och att söta mor hade rymt sin väg samma kväll, som han och pastorskan Liljecrona hade varit på Lövdala, rymt utan att säga ett ord till någon människa och ännu inte kommit tillbaka, så hade Maja Lisa kunnat slippa hans barmhärtighet.
Men, i alla fall, detta gjorde just detsamma. Om hon hade varit i allra största nöd, hade hon blivit lika ond på honom, därför att han friade av medlidande. Hon skulle inte ha blivit så ond på en annan, hon skulle inte ha blivit ond på hans bror, om han hade gjort på samma sätt.
Hon stannade plötsligt. Varför hade hon blivit så ond på honom? Svaret kom över henne
