som en uppenbarelse. Det var därför, att hon älskade honom!
O ja, o ja! Detta var det, som var kärlek. Hon hade läst om det i böcker, hon hade sjungit om det i visor, men hon hade inte känt det förr i sin egen själ. Det hade visst legat och pyrt inom henne som en svag eld hela våren, men hon hade inte kunnat sätta namn på det. Nu slog kärleken upp inom henne som en flammande eld. Hon nästan undrade om det inte sken och lyste av henne.
Hon vände sig om. Allt var på en gång så förändrat. Kärleken brann inom henne. Sedan detta stora undret hade skett, var hon inte mer densamma. Hon kunde inte vara vred på den, som hade orsakat, att hon hade fått lära känna vad kärlek var.
Han hade gått efter och var nära att hinna upp henne. Då hon helt plötsligt vände sig om, kom hon att stå öga mot öga med honom.
Verkeligen måtte inte sådan eld, som nu brann inom henne, vara smittosam! Det flammade upp i hans ögon ett återsken, eller var det kanske inte bara återsken? Det syntes henne låga alltför starkt. Hon visste ännu så litet, men den häftighet, varmed han nu slöt henne intill sig, tycktes henne vara av samma art som den längtan, som drog henne mot honom.
Hennes förvåning var så stor. Hon visste inte om hon vågade tro sina sinnen. Men de ordena, som han nu i korta utrop stötte fram, dessa
