inte hunnit än att klättra upp bakom berget, men det var full dager i alla fall. Det var inte det minsta kallt, utan så ljumt och milt, att hon inte frös, fastän hon hade kommit ut med bara fötter.
De sex stora rönnarna, som stod i en rad framför lagården och hade brett ut sig så, att lövverket stötte ihop och var som en grön vägg, höll på att blomma. De stora, vita blomklasarna lyste upp i det gröna. Det var likaså vackert, som när de klara stjärnorna lyser upp den svarta vinterhimlen.
Om det nu var som en motsats till det friska gröna, som hade kommit upp på våren, men lilljänta tyckte, att alla husena, som stod runtom gårdsplanen, såg så gamla ut allihop, som om de vore fallfärdiga. Hon tittade på svalgången över stallet och på de halvrunda lagårdsfönsterna, som blickade fram under det svartnade halmtaket, på den sneda brygghusdörrn. Allt detta såg så bedrövligt ut i den sköna vårnatten och suckade över sin ålderdom. Hon såg på drängstugan, som hade undervåning av sten, och på boden, som stod på stolpar. Hon såg på de många grindarna, som nu var insatta i grindhålena, och på de långa räckorna av staket. Allt var så gammalt, att det var snett och vint och lutande. Takåsarna var insjunkna, väggarna var gråa, och grön mossa stack fram mellan bjälklagena.
Det var första gången, som lilljänta hade tänkt på att hela gården började bli för gammal och behövde bli ombyggd och upphjälpt. Men så'nt
