Sida:En saga om en saga 1917.djvu/528

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

tänker en bara om vårn, när en ser hur träd och buskar och fält gör sig fina och klär på sig en ny skrud.

Kanske att det fanns så'nt som vinter och vår också för gårdar, fastän det var längre mellantider för dem än för träd och buskar? Vår var det på en gård, när det kom ungt folk dit, som satte upp nytt och rev bort det, som var för gammalt. Och vinter var det, när de unga hade hunnit att åldras och det, som de hade byggt upp, stod färdigt att ramla och längtade efter friska krafter, som återigen skulle bygga om och hjälpa upp.

Det var konstigt, tyckte lilljänta, att hon hade kommit i så'na funderingar. Men det var också en konstig natt, den var så varm och kvav och hemlighetsfull. Hon blev ängslig och ville skynda sig in, men då kom hon igen att tänka på hunden.

När hon nu såg sig omkring åt alla håll för att spana ut vart han hade tagit vägen, tyckte hon, att det rörde sig något på gräsplanen nere under rönnarna.

Lilljänta hade bott borta i mörka skogen, och hon hade fått gå ärenden åt mor både bittida och sent, men hon hade aldrig sett någe besynnerligt och hade heller aldrig trott, att hon skulle få se någe. Mor hade alltid sagt, att hon inte behövde vara rädd. Hon var inte så lagd, att hon kunde komma i möte varken med skrymt eller troll.

Men nu såg hon i alla fall någe så'nt där märkvärdigt. Det stod inte till att ta fel på det. Hon