kommit i de rätta gängorna nu igen, se'n Raklitza var borta.
När lilljänta såg dansen, blev hon mer hågad än förut att tro, att det var sant, som Långe-Bengt hade berättat. Han var den sista, som hade sett Raklitza. Han hade mött henne sent på lördagskvälln nere på Svartsjöängarna. Hon hade sett virrig ut, precis som då hon hade visat sig för honom första gången, och han påstod alldeles bestämt och sa, att han kunde svära på det på tinget, att han hade sett henne gå ner i Svartsjöbäcken.
Kanske det var så, att de rätta vättarna var glada åt att den kalla och falska sjöråa inte mer hade makt på Lövdala?
Sickna mästare till å dansa! Varför låg en annan och sov i de ljusa nätterna, varför dansade en inte på det gröna gräset? Varför var en inte så där lätt och lustig, varför hade en så mycke bekymmer, som en aldrig kunde kasta av sig?
Lilljänta hörde inifrån huset ett dovt buller som av ett tungt fall och sprang in i förstun igen.
Hon stod och lyssnade, men ingenting mer hördes. Hon var i alla fall säker om att bullret hade kommit från västra kammarn, där prästen bodde.
Så fort hon kunde, skyndade hon in till prästdottern och bad, att hon skulle stiga upp, för det stod nog inte så bra till med prästen.
Mamsell Maja Lisa kastade i all hast på sig
