litet kläder, och under tiden frågade hon ut lilljänta om vad som hade hänt. Lilljänta talade om i all hast hur hon hade stått och sett på de två, som dansade, då hon hade hört det tunga fallet.
Prästdottern blev alldeles vit i ansiktet. »De där två får man inte se, annat än när det ska bli ny ägare på Lövdala,» sa hon, »men jag tror ingen förr har sett dem dansa.»
Hon hade inte hunnit att sätta på sig mer än en sko, men hon övergav att klä sig och skyndade in i västra kammarn.
Därinne låg prästen raklång på golvet och rörde sig inte.
»Vad är det, söta far, vad är det?» sa prästdottern och böjde sig ner över honom.
Strax därpå såg hon upp till lilljänta, som hade följt med henne. »Söta far är död,» sa hon. »Vi får lov att säga tack till honom. Han är kanske inte längre borta, än att han kan höra oss.»
Hon kysste hans hand rätt innerligt och viskade ett par ord invid hans öra. Sedan fick också lilljänta kyssa honom på hand. Därpå reste prästdottern sig upp och såg sig omkring liksom för att få veta hur han hade haft det i det sista. Han hade suttit och skrivit. Det var bläck i pennan än. Det hade väl varit så, att han hade känt sig sjuk under skrivningen, och då han hade stigit upp för att gå bort till ringklockan och kalla på hjälp, hade han fallit.
