Sida:En saga om en saga 1917.djvu/534

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hon visste nog vem det var, som spelade. Hon hade skickat bud efter honom i går.

Hon fick den tanken, att det kanske inte gick an, att han spelade utanför ett sorgehus, men hon visade bort den. Han hade svårt att med ord säga det han ville säga, därför var han nu kommen med fioln. Det var inte mer opassande, att han på detta sättet talade om, att han tog del i hennes sorg, än om han hade sagt henne det.

Hon satt med ryggen åt fönstret, så att hon inte såg honom, och hon vågade inte röra sig. Det var första gången hon hörde honom spela, för det där fiolspelet i Svanskog kunde inte räknas. Och hon rådde inte för det, men mitt i hennes djupa sorg gjorde det henne en innerlig glädje, att han hade gripit till stråken. Hon måste säga sig, att det var hans stora kärlek till henne, som hade orsakat, att han var i stånd att föra den.

Ack, att det kunde spelas så på fiol! Att det kunde komma fram något så försmältande ljuvligt ur stråke och strängar!

Han spelade så sorgefullt, så sorgefullt. Stora tårar började rinna utför hennes kinder.

Men allt som det led, blev spelet helt förändrat. Nu var det inte längre stilla och tröstande. Inte visste hon om hon rätt kunde tyda det, men hon tyckte, att det på en gång hade blivit vilt och förskräckande dystert.

Hon blev mer och mer förundrad. Inte var detta sådant spel, som passade in på söta far!