Sida:En saga om en saga 1917.djvu/535

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Söta far hade alltid varit lycklig och försökt att göra andra lyckliga. Söta far hade aldrig velat veta av sorg eller ängslan. När han hade funnit, att livet hade blivit svårt och tillkrånglat, hade han gått bort ur det. Visst måste man längta efter söta far och troget sakna honom. Men det var ändå något så ljust över söta far.

Nej, hon kunde inte längre tro, att han spelade för att trösta henne. Det var för någon annan orsaks skull, som han förde stråken. Det var någon annans nöd och förtvivlan, som han spelade.

Nog hade de rätt, som sa, att han var en mästare. Så litet hemma i musiken, som hon var, förstod hon honom, som om han hade talat med henne.

Han klagade så jämmerligen. Det var någon, som var nedsjunken i mörkaste djup, någon var i bojor slagen, någon förbrändes i tärande eld.

Och ingen fanns det, som kunde lyfta upp honom till ljuset, ingen kunde skänka honom friheten, ingen kunde svalka den glöd, som pinade honom.

Det blev henne så trångt om hjärtat. Det trycktes samman så hårt, som om det skulle smulas i bitar. Om en stor syndare, som låge på helvetets djup, hade fått en fiol mellan sina händer, då skulle han väl spela på det sättet för att utmåla sina kval.

Men han därute, vems olycka var det han