»Han lär ju spela som en, som trår till salighet och vet, att han aldrig kan vinna någon.»
Vid dessa ordena kom han henne närmare. Han var inte längre borta, än att hon hade kunnat stryka upp luggen ur hans panna, men hon tordes inte. »Det är rätt,» sa han, »det är så. Jag är också en, som himmelen är stängd för.»
I detsamma slog han händerna för ansiktet och snyftade.
Det var alltför hjärtslitande. Hon hade velat ge sitt liv för att kunna lindra de kvalena, som plågade honom. »Vad är det? Vad är det?» sa hon. »Har du gjort något ont? Har du slagit ihjäl någon av våda?»
Hon hejdade sig tvärt. Hon förstod, att detta var det värsta hon kunde ha sagt.
Han tog händerna från ögona och slog uti luften med knuten näve. »Jag är en mördare, Jag vet det. Jag gick en tid igenom det var natt. Jag spelade dödsdansen för henne, och hon dansade, tills hon föll ner och dog. Det syns väl på mig vad jag är för en.»
Det var inte något att svara. Det var bäst, att han fick tala nu, då han var i farten.
»Jag har inte spelat för henne denna sista vintern. Det var därför jag vågade mig på att fria till dig. Jag trodde, att hon ville det. Men det var inte hon, som ville det. Det var bara jag själv.»
Tala tordes hon inte, men hon sträckte ut sin hand för att lägga den på hans panna och
