lugna honom. Han for tillbaka, så att han kom utom räckhåll.
»Du skulle aldrig ha bett mig spela, aldrig, aldrig! Du skulle ha skurit av strängarna, när du hörde, att jag spelade. Fiolspelet väckte alltihop till liv igen.»
Han skrattade till obeskrivligt vilt och hemskt.
»Jag for hit, så snart jag fick bud från dig, och jag tog fioln med mig, för jag tänkte, att han kunde trösta dig bättre än jag själv. Men när han väl kom i gång, då väckte han upp alltihop. Jag såg det stora rummet, där det yrde omkring fullt av stampande och flämtande par, och mellan dem såg jag en, som svävade fram fin och lätt, som hörde hon inte ihop med de andra. Och så spelade jag för henne, bara för henne. Och jag jagade henne till döds!»
Han vred händerna om varandra, så att de knakade.
»Och jag trodde, att jag kunde glömma detta! Slippa ifrån samvetskvalena och bli lycklig! Slippa ifrån det löftet, som jag hade gjort på graven! Jag var som en bergtagen, jag hade glömt allt, ända tills fioln väckte mig.»
Maja Lisa tyckte, att hon inte mer fanns till för honom. Hon ville ändå göra ett försök att försvara sig och sitt.
»Tänker du intet på mig mer? Jag har också fått ditt löfte.»
»Det fick du därför, att jag trodde hon ville
