var så usel, att ingen ville veta av henne. Hon kom ihåg hur hon en gång, då hon var barn, hade råkat falla i en dyhåla i stormyren och sjunkit rätt ner. Ju mer hon hade arbetat för att komma upp, dess djupare hade hon sjunkit. Alla tuvor och alla småbuskar, som hon hade gripit efter, hade givit vika. Så var det nu också. Allt, vad hon försökte gripa efter för att hålla sig uppe, det svek henne. Ingen ville hjälpa henne. Den gången, då hon hade gått ner i myren, hade till sist en vallpojke kommit och dragit upp henne, men nu kom ingen och räddade henne. Nu var det visst meningen, att hon skulle förgås.
När Helga hade kommit att tänka på myren, blev det med ens klart för henne, att det bästa hon kunde göra var att bege sig dit bort och gå ut i dyn och låta sig sjunka och begravas. Den, som var så dålig, att ingen människa ville ha något att göra med henne, den kunde väl rakt inte ta sig till något bättre än att dö. Det skulle också bli bäst för barnet, om hon ginge bort, för Helgas mor tyckte om det, fastän hon inte ville visa det, när Helga var hemma. Men om Helga väl vore ur vägen för alltid, då skulle mormodern komma att ta sig an barnet, som om det vore hennes eget.
Hon förstod inte, att hon mitt i sitt största elände hade gjort något, som hade givit folk bättre tankar om henne. Hon blev för vart ögonblick allt vissare om att stormyren var den enda rätta tillflyktsorten för henne. Och ju bättre hon förstod detta, desto mera grät hon.
