sade Gudmund och ställde sig i dörröppningen, för att flickan inte skulle kunna rusa bort, innan han hade talat med henne.
Det blev återigen alldeles tyst. Det var nog rätt gissat av Gudmund, att det var Helga, som satt där och grät, men hon försökte kväva snyftningarna, för att Gudmund skulle tro, att han hade hört miste, och gå sin väg. Det var kolmörkt inne i skjulet, och hon visste, att han inte kunde se henne.
Men Helga var i sådan förtvivlan den kvällen, att det inte var lätt för henne att hålla tillbaka gråten. Hon hade ännu inte varit inne i stugan och hälsat på föräldrarna. Det hade hon inte haft mod till. När hon i skymningen hade gått uppför de tunga backarna och tänkt på att hon nu måste tala om för föräldrarna, att hon inte skulle få någon uppfostringshjälp av Per Mårtensson, hade hon blivit så rädd för allt det hårda och grymma, som hon trodde att de skulle komma att säga till henne, att hon inte hade vågat gå in. Hon tyckte, att hon ville stanna ute, tills de hade lagt sig, för då behövde hon kanske inte tala om olyckan förrän nästa dag, och så hade hon gömt sig i vedskjulet. Men medan hon satt där och frös och hungrade, kom det först riktigt för henne hur olycklig och förkastad hon var. All skam och ångest, som hon hade måst gå igenom, och all skam och ångest, som hon skulle nödgas att gå igenom, stod för henne och lade sig över henne med riktig blytyngd. Hon grät över sig själv, över att hon
