Sida:En saga om en saga 1917.djvu/542

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

286

Det kunde väl vara, att hon inte hade haft öga för sådant i går, eller också måtte det ha skett just i natt. Hon åtminstone hade inte sett förrän nu, att alla söta fars äppleträd stod i full blomning. Det var, som om ett stort tak i vitt och skärt bredde ut sig alltifrån boningshuset ända ner till björklunden, som skyddade trädgården mot nordanvinden. Det var blommor på alla kvistar. Hon tyckte, att de slog ut, medan hon såg på dem. Det surrade av en myckenhet med bin och humlor, det doftade och det glänste. Solen hade hunnit upp över bergshöjden, och strålarna gled ner över skogstopparna, dansade fram över åkerfältena, liksom hade de brådska att hinna de blanka äppleblommorna för att breda ut över dem ändå mera av glans och skimmer, än de redan ägde.

När Maja Lisa såg detta, tyckte hon, att hennes hjärta ville smälta av medömkan. »Stackare, stackare!» tänkte hon. »Är det underligt, att han är mjältsjuk? Han har inte ägt ett hem, sedan han var fjorton år. Det skulle bli annorlunda, om han komme hit till Lövdala. Tänk, ett så gott hem jag skulle kunna reda honom här! Jag vet hur goda dagar jag har haft här ända till sista året. Han skulle komma att gå lika lycklig här under äppleträdena, som söta far har gjort det i sin tid. Finge jag bara ta vård om honom!»

Hon blev röd av iver, och ögona glänste. Om hon bara kunde få tala med honom om